sorrow found me when I was young

Vet inte vad som hände med mitt liv. Plötsligt var jag 28 och undrade var all tid tagit vägen. Det fanns så mycket jag ville göra.
 
Cyklade runt i kvarteren där jag växte upp idag. Skolan och husen och huset och vägarna och lekplatsen och fotbollsplanerna. Kändes som jag var där igår.
 
Med kompisarna och cyklarna och ljuden och alla var så små. Sen gick dom iväg och skaffade jobb och flickvän medan jag satt hemma hos min jävla morsa som ett lönnfett vrak och hävde i mig droger tills jag inte visste vem jag var.
 
Och så vaknar jag nu och känner mig som 19 fast jag är 28 och har ingen aning om hur man gör något alls i livet. Vill göra allting som jag missat men önskar ibland att jag kunde börjat när jag var 19 så jag slapp cykla runt nu och leta efter mig själv i skogen och bland gungor. 
 
Så jag kunde ha typ en lägenhet och pengar och faktiskt kompisar och skratta och vara glad och stark och tatuera mig och träffa lite tjejer. Istället för att vakna på pappas soffa och inte veta vem jag är och vara så galen att jag fattar att jag är galen men inte så frisk att jag kan sluta vara galen.
 
Och tankarna snurrar och människor ringer och där inne är allt okej och jag fattar vem jag är men jag kan liksom inte få tag i det och orden som kommer ur min mun är konstiga och jag hör mig själv säga konstiga saker som om jag fick panik och skulle berätta hela mitt liv och människor muttrar och tittar och går iväg eller glömmer mig.
 
Och jag var på åbo idag och jag brukade cykla dit och spela fotboll och allting känns så längesen men ändå som igår.